1728-1779 Dutch Anton Raphael Mengs Gallery Mengs was born in 1728 at Usti nad Labem (German: Aussig) in Bohemia on 12 March 1728; he died in Rome 29 June 1779. His father, Ismael Mengs, a Danish painter, established himself finally at Dresden, whence in 1741 he took his son to Rome. In Rome, his fresco painting of Parnassus at Villa Albani gained him a reputation as a master painter. The appointment of Mengs in 1749 as first painter to Frederick Augustus, elector of Saxony did not prevent his spending much time in Rome, where he had married Margarita Quazzi who had sat for him as a model in 1748, and abjured the Protestant faith, and where he became in 1754 director of the Vatican school of painting, nor did this hinder him on two occasions from obeying the call of Charles III of Spain to Madrid. There Mengs produced some of his best work, and specially the ceiling of the banqueting-hall of the Royal Palace of Madrid, the subject of which was the Triumph of Trajan and the Temple of Glory. Among his pupils there was Agust??n Esteve. After the completion of this work in 1777, Mengs returned to Rome, and there he died, two years later, in poor circumstances, leaving twenty children, seven of whom were pensioned by the king of Spain. His portraits and autoportraits recall an attention to detail and insight, often lost from the grand manner paintings. Besides numerous paintings in the Madrid gallery, the Ascension and St Joseph at Dresden, Perseus and Andromeda at Saint Petersburg, and the ceiling of the Villa Albani must be mentioned among his chief works. In 1911, Henry George Percy, 7th Duke of Northumberland, possessed a Holy Family, and the colleges of All Souls and Magdalen, at Oxford, possessed altar-pieces by Mengs's hand. In his writings, in Spanish, Italian and German, Mengs has put forth his eclectic theory of art, which treats of perfection as attainable by a well-schemed combination of diverse excellences Greek design, with the expression of Raphael, the chiaroscuro of Correggio, and the colour of Titian. He would have fancied himself the first neoclassicist, while in fact he may be the last flicker of Baroque art. Or in the words of Wittkower, In the last analysis, he is as much an end as a beginning. His intimacy with Johann Joachim Winckelmann, who constantly wrote at his dictation, has enhanced his historical importance, for he formed no scholars, and the critic must now concur in Goethe's judgment of Mengs in Winckelmann und sein Jahrhundert; he must deplore that so much learning should have been allied to a total want of initiative and poverty of invention, and embodied with a strained and artificial mannerism. Mengs was famous for his rivalry with the contemporary Italian painter Pompeo Batoni.  Related Paintings of Anton Raphael Mengs :. | Portrait of the Duchess of Huescar | Portrait of Infante Antonio Pascual of Spain | Portrait of Maria Luisa of Spain | Christ in the Garden of Gethsemane | Semiramis Receives News of the Babylonian Revolt by Anton Raphael Mengs. Now in the Neues Schloss, Bayreuth |
Related Artists:
Ercole de Roberti
Ferrara ca 1451/56-1496 was an Italian artist of the Early Renaissance and the School of Ferrara. He was profiled in Vasari's Le Vite delle pi?? eccellenti pittori, scultori, ed architettori. The son of the doorkeeper at the Este castle, Ercole later held the position of court artist for the Este family in Ferrara. According to Vasari: Ercole had an extraordinary love of wine, and his frequent drunkenness did much to shorten his life, which he had enjoyed without any accident up to the age of forty, when he was smitten one day by apoplexy, which made an end of him in a short time. Paintings by Ercole are rare.
HEINTZ, Joseph the Younger
Swiss/German painter (b. ca. 1600, Augsburg, d. ca. 1678, Venezia)
georg von rosen
Johan Georg Otto von Rosen, född 13 februari 1843 i Paris, död 1923 i Stockholm, var en svensk konstnär och greve av ätten von Rosen. Han målade i den akademiska stilen, till stor del historiemåleri och porträtt. Han var professor vid Konstakademien 1880-1908 och dess direktör 1881-1887 samt 1893-1899. Som konstakademiens direktör kom han i stark konflikt med den nya generation av konstnärer som krävde reformer av akademiens utbildning och utställningsverksamhet, de så kallade opponenterna. Georg von Rosen föddes i Paris 1843 som son till generalkonsuln greve Adolf Eugene von Rosen (kallad "de svenska järnvägarnas fader") och hans hustru Euphrosyne Rizo-Rangabe. Hans första levnadsår förflöt i Paris, varifrån familjen flydde till Sverige under februarirevolutionen 1848. Han studerade 1855-1861 vid Konstakademien i Stockholm. 1862 besökte Rosen världsutställningen i London där han lärde känna belgaren Henri Leys' arbeten, målningar med scener från medeltiden och renässansen målade i ålderdomlig stil. Dessa verk gjorde ett stort intryck på von Rosen. Han skrev själv Stående hvarje dag i flere timmar, försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig intuition vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en hänsvunnen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden 300 år äldre. Rosen uppsökte följande året mästaren i Antwerpen och tillbringade en tid i hans umgänge och i hans atelje. Återkommen till Sverige, inspirerad av mötet, målade han Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm. Den medeltida stadsmiljön med det noggranna återgivandet av stenläggningen och den närmast osannolika rikedomen på byggnadsdetaljer känns igen från Leys målningar. von Rosen belönades med kunglig medalj för målningen, och blev hyllad och uppskattad av Oscar II på grund av bildspråket, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens ideal. Samma år begav han sig ut på resa och besökte Egypten, Palestina, Syrien, Osmanska riket, Grekland och Ungern där han studerade måleri. 1866 vistades han ett år i Rom och vistades sedan åter hos Leys fram till dennes död 1869. Därefter studerade han i Menchen under Karl Piloty och reste sedan vidare till Italien innan han återkom till Sverige 1871. Efter hemkomsten målade han Erik XIV och Karin Månsdotter. 1872 blev han ledamot av Konstakademien, 1874 blev han vice professor, 1879 kammarherre och 1880 professor i figurteckning och målning. 1881-1887 samt 1893-1899 var han direktör för Akademins läroverk. 1892-1900 var han även ordförande i Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet, numera Djurens Rätt. Han avled 1923 och förblev ogift under hela sitt liv.